Charatan – Milan 2014: Period- och Stämpelklassificering

Charatan – Milan 2014 är ett dateringsförsök som sammanställdes i Milano sommaren 2014 för entusiaster som försöker fastställa tillverkningsåret för Charatan-pipor. Eftersom märket aldrig använt årskoder är dateringen beroende av indirekta ledtrådar; detta arbete föreslår ett ramverk genom att koppla dessa ledtrådar till ägarbyten.

Varför ett Periodschema Behövdes

Den vanliga genvägen vid pipdatering är årstillägget på Dunhill-pipor. Detta tillägg var egentligen tänkt för att följa upp ett års garanti, men har med tiden blivit samlarnas mest tillförlitliga mått. Eftersom Charatan gav livstidsgaranti på sina pipor kände man aldrig samma behov. Att det mesta av verkstadens arkiv gått förlorat, och att det aldrig funnits en strikt standard för stämpling, gör att det som återstår bara är stämpelformer, antal rader i skaftgraveringen och kvalitetsnamnen. Milano-sammanställningen föreslår att läsa dessa tre spillror tillsammans med ägarbytena.

Tre Epoker

Schemat delar först upp märkets historia i tre stora epoker. Den första är familjeperioden: den sträcker sig från de år grundaren Frederick Charatan öppnade verkstaden fram till 1962. Märket räknar traditionellt sitt grundande till 1863; sammanställningen hävdar däremot att verkstaden inte kan ha öppnats så tidigt, och att början av 1870-talet är mer rimligt. Att grundaren vid den tiden fortfarande var ett barn ligger till grund för denna invändning. Båda årtalen är ungefärliga och bygger på resonemang snarare än dokument. Denna epok delas i sin tur i två när Frederick 1910 lämnade över till sin son Reuben.

Den andra epoken börjar när företaget övergick till Herman Lane, märkets distributör i USA. Enligt uppgift var Lane ensam distributör för märket i Amerika redan från mitten av 1950-talet; därför räknas inte 1962 som en skarp gräns. Den verkliga brytpunkten inom denna epok är att Ben Wade-verkstaden i Leeds stängdes och maskinerna flyttades till London. Efteråt växte produktionen, och en del av arbetet lades ut på verkstäderna Willmer och den danske Preben Holm; i takt med detta ökade inkonsekvenserna i stämplarna.

Den tredje epoken öppnas med Dunhills övertagande 1976. De första månaderna fortsatte produktionen som förut; förändringarna blev tydliga från och med följande år. Att London-verkstaden stängdes och produktionen flyttade till Walthamstow, att märket 1988 såldes till James B. Russell och produktionen flyttade till Frankrike, samt återgången till Dunhill 2002, avgränsar denna epoks underperioder.