Pipfilter och -System

Pipfilter och -system är det samlande namnet på lösningar som syftar till att minska mängden fukt och tjära som når munnen under rökning. Tre huvudsakliga metoder har utvecklats: absorberande filter som sätts i fästet mellan skaft och munstycke (aktivt kol, balsa, papper), metallanordningar som kondenserar fukten i röken (stinger) samt "system"-pipor som bär kammare i själva kroppen där fukten samlas.

Alla har som gemensamt mål att ge en torrare och svalare rökupplevelse och därmed minska risken för tungbett (tongue bite). Filteranvändning är i stor utsträckning en regional tradition: 9 mm filter räknas som de facto-standard i Tyskland och Centraleuropa, medan filterfri rökning dominerar i den brittisk-amerikanska världen.

Absorberande Filter: Aktivt Kol och Balsa

Det moderna pipfiltrets historia börjar med det tyska företaget Vauen. Märket "Dr. Perl", byggt på den Berlinbaserade kemisten Jacques Perls arbete med rökfiltrering, registrerades 1921; den första produkten var ett pappersfilter i storlekarna 6 och 9 mm. Dr. Perl junior, som lanserades 1934, var världens första pipfilter av aktivt kol, och Vauen behöll patentet på uppfinningen i omkring tjugo år. Nyheten ledde med tiden till att en stor del av de tyska och österrikiska piporna borrades med ett 9 mm filterfäste. Savinelli, som gick en annan väg, använder i stället stavar skurna ur poröst balsaträ; balsan fungerar genom att absorbera fukt och anses smakmässigt neutral.

En pipa med filterfäste kan även rökas utan filter; men eftersom det tomma fästet kan öka kondensationen är det då vanligt att använda en adapter (reducerare).