Briarpipomästares Globala Spridning

Briarpipomästares globala spridning beskriver hur antalet länder där ljungrots-(briar-)pipor tillverkas av en enda person från början till slut har mångdubblats sedan mitten av 1900-talet. En gång var detta yrke begränsat till några få centrum i Frankrike, England, Italien och Danmark; idag arbetar verkstäder med några få personer på de flesta kontinenter. Gränserna för adjektivet "artisan", som används för denna del av gemenskapen, är fortfarande omtvistade.

Termens och Rörelsens Ursprung

Man anser att vanan att skilja mästarens egenhändigt formade pipa från fabrikstillverkning etablerades i Danmark efter andra världskriget. Som föregångare för denna åtskillnad nämns svenskfödde Sixten Ivarsson (1910–2001), verksam i Köpenhamn; vissa berättelser kopplar rörelsens början direkt till hans arbete på 1960-talet. Sökandet efter former utanför de klassiska engelska mönstren förknippas med hans namn och blev en referenspunkt för nästa generations danska tillverkare. Enligt uppgift ingick bland dem han fostrade Jess Chonowitsch, sonen Lars Ivarsson och den japanske tillverkaren Kazuhiro Fukuda. Det synsätt som formades kring Ivarsson kallas idag den danska skolan.

Ett liknande brott skedde i Italien under samma år: Carlo Scotti startade märket Castello genom den verkstad han grundade 1947 i Cantù i provinsen Como och omtolkade de klassiska formerna på sitt eget sätt. Själva ordet fick sin nuvarande betydelse mycket senare: i de viktigaste pipböckerna från 1980-talet till tidigt 2000-tal förekommer "artisan" inte i dagens mening. Termens nuvarande användning dateras till samma period som internets utbredning, alltså de senaste femton till tjugo åren. För en detaljerad åtskillnad, se artikeln artisanpipa och fabrikspipa.