Pipkammarens Mått

Pipkammarens mått är ett ämne som diskuteras utifrån diametern, djupet och den volym som dessa två tillsammans definierar i det inre hålrum där tobaken brinner. Eftersom måttet avgör hur mycket tobak som får plats i en stoppning nämns det ofta tillsammans med rökstundens längd och kammarens benägenhet att bli het.

Däremot finns ingen bindande måttstandard inom pipproduktionen: de millimetervärden som ses i kataloger hör till varje märkes egen skala. Att måttet i sig blivit ett diskussionsämne är också nytt; frågan har till stor del vuxit fram i internetforum.

Måttet Som Arkeologin Lämnat Efter Sig

Det område där kammarmåttet är bäst dokumenterat är arkeologin kring lerpipor. De tidiga exemplaren har små kamrar; denna litenhet kopplas till att tobak var dyrt. I takt med att tobaken blev billigare växte kamrarna, en tendens som använts som ett kriterium för att datera fynd. Under samma period gick skafthålets diameter i motsatt riktning: måttet på cirka 9/64 tum (ungefär 3,6 mm) i början av 1600-talet minskade till 4/64 tum (ungefär 1,6 mm) i slutet av 1700-talet. D. B. Whitehouses studie från 1966 om skafthålsdiametern hos pipor från Bristol mellan 1620 och 1850 är ett av de kända exemplen i denna litteratur. I den japanska kiserun är kammaren känd för att vara så liten att den bara rymmer en nypa av det finskurna kizami-tobaket. Sedan briaren fick spridning har kammarmåttet under lång tid inte varit ett eget forskningsämne.