Piptillverkning i Sverige

Piptillverkning i Sverige är en tradition som hamnat i skuggan av grannlandet Danmark, men som är fåtalig och tekniskt mycket ambitiös. Landets fabriksperiod blev kortvarig, och det egentliga ryktet skapades av det anseende ett fåtal fristående mästare byggde upp mot slutet av nittonhundratalet.

Fabriksperioden

Sveriges första briarpipfabrik grundades 1931 i Lerum nära Göteborg. Företaget, som gick under namnet Svenska Rökpipfabriken (förkortat SRF), låg i familjen Eliasons händer; som grundare nämns i vissa källor far och son Hjalmar och Gösta Eliason tillsammans, i andra endast Gösta. Gösta, som ledde tillverkningen, hade lärt sig hantverket under ett års praktik vid en fabrik i Schweiz; enligt uppgifterna var han bara nitton år när han tog över ledningen. Fabriken tog inledningsvis sin briar-kloss från Algeriet och Korsika, och under senare år i stor utsträckning från Spanien. När briartillförseln försvårades under andra världskriget grep man till päronträ. Produktionen upphörde 1979 när Gösta gick i pension; vissa uppteckningar säger att företaget bytte ägare det året och höll ut ytterligare några år.

Landets största piprörelse var Skandinaviska Pipfabriken (SKAPI), grundad 1936 i Uddevalla. Produktionen inleddes i en anspråkslös källarverkstad av Max D. Schwab, som kom från en familj i Köln med två generationers piptillverkning bakom sig och som lämnade 1930-talets Tyskland för att slå sig ner i Sverige; verksamheten växte snabbt, och den nya fabriksbyggnaden stod klar 1946. Anläggningen upphörde med sin verksamhet i slutet av 1960-talet. Om Skånska Pipfabriken, förknippad med Hyllstofta i Skåne, finns däremot lite tillförlitlig information; det som framgår är att den grundades före kriget och aldrig återupptog produktionen efter krigsåren.