Historia och Kultur

De största böjda Dunhill-piporna med vanligt formnummer, som endast förekommer i 1976 års produktion. Behandlas tillsammans med förändringen av nummersystemet och produktionssvängningarna i slutet av decenniet.

Pipor tillverkade av äkta Dunhill-briar men försedda med stämplar som fick dem att framstå som decennier äldre och betydligt sällsyntare än de var. Händelsen, som uppdagades vid en utställning på en mässa 1984, räknas som det mest omtalade förfalskningsfallet inom briarpipesamlande.

David Gerstels korta essä publicerad 2023 i Italics Magazine; behandlar en trettio föremål stor samling figurativa meerschaumpipor i den italienska staden Sarnano genom en litterär fiktion.

En ideell hantverksskola grundad 2020 av fyra italienska pipmakare under pandemins nedstängningar, baserad på mästare-lärling-systemet.

The Pipe Book, som Alfred Dunhill gav ut 1924, samlar pipans historia i världsskala i en enda volym. Att den hållits i tryck i över hundra år, samt klyftan mellan vad läsaren väntar sig och vad de faktiskt finner i boken, har gjort den till litteraturens mest omtalade titel.

American Smoking Pipe Co. grundades 1978 i New Jersey av två vänner och valde sitt namn medvetet för att skilja sig från en pipvärld som dominerades av Europa. Verkstaden drivs i dag vidare i Montana av Mark Tinsky.

En amerikansk imagistisk poet som utmanade sin tids kvinnoideal genom att röka cigarr öppet inför andra, och som efter sin död tilldelades Pulitzerpriset; sjöskumspipor som tillskrivits henne i samlingar gav hennes namn en plats även i tobakens historia.

Hur pipsamlare delas upp i två skilda gemenskaper kring antika föremål respektive briarpipor; denna uppdelnings historia samt dess kriterier och gränser vad gäller material och informationskällor.

Ashton föddes 1983 ur samarbetet mellan en engelsk mästare, upplärd vid Dunhills svarvar, och en amerikansk importör. Märket gjorde snabbt namn för sig genom sin djupa sandblästring och sin oljehärdningsmetod.

Livet och verksamheten hos Barnabas T. Suzuki, samlaren, forskaren och klubbledaren som knöt samman den japanska pipvärlden med den internationella gemenskapen.

Den amerikanske forskaren Ben Rapaports arbete, böcker och plats i communityn, byggda på ett halvt sekels skrivande om antika pipsamlingar och tobakslitteratur.

Från Albert Einstein till Mark Twain, från Douglas MacArthur till fiktionshjälten Sherlock Holmes — en sammanställande artikel som presenterar personligheter förknippade med sin pipa, baserad på källor.

En förteckning över de viktigaste artiklarna, böckerna och utställningskatalogerna om kiseru, pipfodral, tobakspung och rökbrickor; en referenslista som visar i vilka tidskrifter och museipublikationer fältets litteratur har samlats.

Japansk piptillverkning förknippades internationellt i många år med ett enda märke. Men i samma land fanns mästare som arbetade under eget namn, som Smio Satou, Hiroyuki Tokutomi och Tsutomu Fukashiro.

En amerikansk konsthantverkare som började tillverka pipor i Vermont 1976, återvände till verkbänken 2003 efter en paus på över tjugo år och förde med sig sin utbildning inom verktygs- och formtillverkning in i pipmakeriet.

Brian Levines yrkesbana inom den amerikanska pipbranschen, från detaljhandel och importörskap till föreningsledning och tidskriftsutgivning, och hans roll som programvärd för The Pipes Magazine Radio Show.

Historien om hur briar mitt under 1800-talet steg fram som piptillverkningsmaterial i den franska staden Saint-Claude, och hur det överskuggade lera och sjöskumssten.

Historien om brittiskt pipmakeri, från lerpipsskrån till Londons briarverkstäder, och vidare till sammanslagningarna under Cadogan-paraplyet.

Ett kort porträtt av den amerikanske mästaren Charles Richard Hester Jr., som efter över tjugo års infanteritjänst började snida briarpipor i Missouri och gett ut två böcker om pipa.

Den långskaftade tobakspipans plats i det osmanska samhället: från förbudens år till kaffehusets njutning, från gästfrihetstraditioner till skaftmakarnas skrå – mer än två sekler av kulturhistoria.

En kort historia sammanställd ur register om A. Clubb & Sons, grundat i Toronto 1878, och den likbenämnda tobaksaffär som var verksam i Los Angeles i början av 1900-talet.

Traditionen med klasspipor, som levde på amerikanska campus från slutet av 1800-talet till början av 1960-talet, omfattar både den lerpipa som krossades vid examensceremonin och den personliga pipa vars skål bar skolans bokstav och examensåret.

Cope Bros & Company, grundat 1848 i Liverpool, är mer känt för sina tidskrifter, häften och kort än för sina tobaker; företaget efterlämnade den mest omfattande dokumentsamlingen om den viktorianska tobakskulturen.

Amerikansk författare som skriver berättelser och historisk fiktion om pipkultur; känd för sina berättelser publicerade på Pipedia.

En historisk artikel som undersöker vilka kriterier titeln 'den dyraste pipan' – som bytt ägare i pipvärlden i omkring hundrafemtio år – bygger på, med exempel som sträcker sig från utställningsjättar till unika smyckesarbeten.

Debatten om hur pip- och tobakskretsens ordförråd har förändrats från 1800-talets slang till dagens förkortningsjargong, och om behovet av nya termer.

Fanns det en verklig rivalitet mellan New Yorks inhemska jätte William Demuth & Company och Alfred Dunhill från London? De band dokumenten visar och de två stora pipsamlingarnas liknande öde.

Eftersom kimonon saknar fickor bars den japanska rökuppsättningen hängande i obibältet: en uppsättning bestående av pipfodral, tobakspung, pärla och hängknapp som var både en vardagsartikel och en statusmarkör.

Den stora utställningen 1851 i Kristallpalatset räknas som tillfället då pipor första gången sågs sida vid sida i ett internationellt skyltfönster. Utställningens pipavdelning bevarar tidens produktionsgeografi som den var.

Familjeberättelsen om hur ett av Amerikas mest utbredda massproducerade pipmärken, Dr. Grabow, fick sitt namn från en läkare i Chicago, samt märkets bekräftade historia kring denna berättelse.

Hur rakådriga DR-pipor stämplades under perioden 1910–1918, då Dunhill bar stämpeln Duke Street, hur klasserna markerades, samt de bristfälliga kropparnas öde.

En Dunhill-form från 1930-talet, nästan uteslutande känd i Shell-yta, med mycket få dokumenterade exemplar av denna stora, raka billiardform.

Ursprunget till DR-stämpeln som Dunhill sätter på sina rakådriga pipor, invändningarna mot påståendet om "död rot" i namnet, samt gradsystemet som sträcker sig från bokstäver till stjärnor.

De storhuvade ODA-piporna som Dunhill introducerade 1950 och de formnummer i 800-serien som gavs dessa pipor, samt deras plats i samlarkretsarna.

Koderna ES, ODA 850 och 851 i Dunhills gamla formschema beskriver Canadian-pipor som, trots att de bär samma nummer, sällsynt förekommer med ett betydligt längre skaft.

Ett dateringsproblem som uppstår när en Dunhill Shell-stämpel utan kod, typisk för krigsåren, möter en senare islagen årskod på samma pipa.

Trettio år från verkstaden Castello, grundad 1947 i Cantù, till Caminetto-, Ascorti- och Radice-verkstäderna som förökade sig i Cucciago; en sammanfattning av hur den italienska pipverkstaden byggde sin egen stil genom mästare-lärling-kedjan.

Silverringen, P-Lip-munstycket, formnumren och samlarnas syn på Deluxe-serien, den översta nivån i Petersons System-familj.

Spåret efter den mammutelfenbenspipa från Sibirien som fanns i Alfred Dunhills samling och avbildades på skyddsomslaget till The Pipe Book försvinner efter att butiken bombades 1941. Att föremålet dök upp igen i USA och kom till auktion 2020 är ett väldokumenterat exempel på hur proveniensspårning kan fungera.

Amerikansk hantverkare som arbetar ensam i staden Washburn i Wisconsin, signerar sina pipor med namnet SeaSmoke och även tillverkar keramik i samma verkstad.

Hur den gamla slogan som betyder "Irland för evigt" blivit ett varumärkesnamn inom pipvärlden, samt Erin Go Bragh-serierna, tillverkade i Italien och enligt uppgift lanserade 2020.

Hantverkstraditionen i Eskisehir som förvandlar block av sjöskum till pipor och figurativa konstverk; berättelsen om hantverket från de första verkstäderna, exportförbudet för råsten, mästargenerationer och registrering som geografisk beteckning.

Den amerikanske uppfinnaren George L. Falks patentansökan från 1958 gällde en pipkonstruktion med dubbla kanaler, avsedd att skilja saliven från rökvägen och leda den till en separat behållare.

Antikpipsamlaren och pensionerade FBI-agenten Frank Burlas engagemang som förvandlade ett litet möte i entréplanet på hans hem till en av världens största pipmässor.

Små pipor tillverkade i Parisverkstäder under det första kvartseklet av 1900-talet, med en löstagbar kula av silver eller guld i mitten. Bomullen som placerades inuti kulan var ett tidigt filterförsök.

Namnet fredspipa, som utifrån gavs åt Nordamerikas ceremoniella pipa, förvandlades under århundraden från att vara beteckningen på ett heligt föremål till ett vardagligt talesätt och en metafor i populärkulturen.

En meerschaumpipa signerad F. J. Kaldenberg med en utskuren scen med en flyende slav. Objektet, känt för sin auktion i februari 2016, visar genom skillnaderna mellan katalogbeskrivningen och dagens museiregistrering hur auktionstexter bör läsas.

G.F.B.-stämpeln, som oftast läses i en oval ram, är inte ett märkesnamn utan en materialdeklaration som betyder "äkta fransk briar". Den förekommer på amerikanska katalogpipor från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Tryckta handelskataloger från slutet av 1800-talet är de mest detaljerade dokumenten som bevarat tidens pip- och tobaksprodukter till idag; katalogerna från Demuth, Zorn och Salmon & Gluckstein räknas som de främsta exemplen på denna typ av dokument.

Två exempel från olika perioder på den så kallade underslung-konstruktionen, där skaftet sitter nära huvudets mynning: den Chicagopatenterade General Dawes-pipan och den brittisktillverkade Captain Warren med okänt ursprung.

Uppbyggnaden av Grace's Guide, det digitala arkiv som samlar Storbritanniens industrihistoria genom register över företag, produkter och personer, vad det ger tobaks- och pipforskaren, samt gränserna för dess omfattning.

I pipbranschen används 'handgjord' och 'maskingjord' som en skarp motsats. Men i briarpipan kan varken alla arbetsmoment slutföras med handverktyg eller en maskin ensam färdigställa en pipa.

Harem Pipe är en amerikansk bordsanordning för rökning som lanserades i mitten av 1900-talet och kombinerar en metallaskbricka med en flätöverdragen, böjlig slang. Det underliggande patentet registrerades 1937.

Alfred Dunhills yngste bror och företagets ekonomiska hjärna. Han kom in i verksamheten 1912 och skötte Dunhill per post från sina hem i Italien och Monaco från 1928 fram till sin död 1950; hans arv omvandlades till en välgörenhetsstiftelse för tuberkulosforskning.

Hiroyuki Tokutomi förenade den danska skolans disciplinerade mått med japanska estetiska kriterier och skapade ett formspråk som medvetet bröt mot briarpipans förväntade symmetri. Denna artikel behandlar hans formsyn, biografi och stämplar.

Den oljehärdningsmetod som skiljer Dunhills sandblästrade Shell-yta från andra, vad registreringshandlingarna avslöjar, och hur sandblästringens djup förändrats under hundra år.

Skriftlig intervju via e-post med Damiano Rovera, fjärde generationens tillverkare bakom det italienska märket Ardor, arkiverad 2007, samt historien om familjeverkstaden bakom den.

Jon Tillmans intervju med Gregory L. Pease, publicerad på Smokingpipes.com; en ofta åberopad källa om blandarens butiksår i Berkeley, hans återkomst till tobaken 1998 och 2000-talets leveransproblem.

Intervjun som Bear Graves gjorde med Maurizio Tombari och som publicerades på Smokingpipes.com; en ofta refererad källa om verkstaden Le Nuvoles grundande, Stefania Tombaris roll i designen och Zed-serien.

Ett fiktivt namn som juveleraren och pipmästaren Giulliano Spitaletti, verksam i England, använder för sin bänk; ett exempel på de nya verkstadsidentiteter som skapats av den digitala pipgemenskapen.

Amerikansk piprökare och certifierad tobakshandlare känd för sitt ordförandeskap i Austin Pipe Club, arrangemanget av Texas Pipe Show och sina digitala projekt riktade till pipentusiaster.

Amerikansk artisan-pipmakare verksam under namnet J. Alan i Kalifornien; känd för en tidig intervju från 2007 där han berättar om sina lärare, formsyn och verkstadsvanor.

Jim Lilley, en pensionerad samlare bosatt i den skotska staden Dumfries, byggde upp ett arkiv med hundratals pipor genom att koncentrera sig enbart på Peterson-pipor och skrev serien Peterson Pipe Chronicles om märkets historia.

Den amerikanske samlaren John P. Seiler, till yrket ingenjör, och hans strävan att ge pipvärlden en egen litteratur genom novellerna om Emperor Leopaldo, som han började skriva år 2000.

En amerikansk tobaksaffär verksam i Houston, som även erbjöd egenstämplade pipor och blandningar, och vars historia till stor del bygger på katalogsidor.

Kalumeten är den heliga ceremoniella pipa som Nordamerikas urfolk rökt vid böner, avtal och viktiga samhälleliga beslut. I väst kallas den ofta 'fredspipa', men dess funktion sträcker sig långt bortom detta.

Keens Steakhouse, som öppnade i New York 1885, är känt för sin samling av tiotusentals lerpipor, en tradition som uppstod när gäster lämnade sina pipor i förvar på restaurangen.

Tvärsnittet på kanalen som löper från piphuvudets botten till munstyckets spets har sedan slutet av 1990-talet varit ett av gemenskapens mest omtvistade tekniska ämnen. Här jämförs argumenten för en öppen kanal med argumenten mot.

Handgjorda amerikanska pipor signerade med det egna namnet av Will McCoy; den enda dokumenterade uppgiften gäller 2018, en liten enmansverkstad.

Samma minerals vetenskapliga, tyska, franska och turkiska namn uppstod ur skilda observationer; resultatet blev en namnförvirring som pågått sedan 1800-talet.

Ett brittiskt märke grundat av Herbert Merchant i London, förknippat med Bing Crosby genom sin långa, tunnskaftade billiard, och dess andra liv väckt till liv i USA på 2000-talet.

Enmansverkstad för handgjorda pipor grundad 2014 som hobby av den kanadensiske Dimitry Miscoi, som arbetar med väl lagrad italiensk briar och handskurna ebonitmunstycken.

Ett amerikanskt import- och distributionsföretag med säte i Memphis, grundat 1998; driver en egen piplinje och äger dessutom äldre märken som Aldo Velani och Sasieni.

Hur Chicagoland Pipe Collectors Clubs hedersutmärkelse Doctor of Pipes, instiftad 1998, fungerar, dess kriterier och det gemenskapsporträtt som pristagarna tillsammans bildar.

En liten japansk upphängningsknapp som håller kvar tobakspungen och pipfodralet som hänger från obi-bältet; från ett enkelt redskap utvecklades den under Edo-perioden till en gren av miniatyrskulptur, och särskilda typer avsedda för eldtändning och glödtransport uppstod också.

En familj piptändare formad som en bult, patentsökt 1946 av en tillverkare av skruv- och svarvdelar i Cincinnati. Historia, funktionsprincip och svårigheten att datera exemplaren.

Verkstaden hos den tjeckiske pipmakaren Michal Novák i Prag; en småskalig produktion känd för skarpa ytor och obehandlad briar, som uppstod efter en väg inom journalistiken.

Den sydafrikanske statsmannen som gett namn åt den helt böjda, cylinderformade Oom Paul-formen, dess plats i andra boerkriget och den olösta förvirringen kring beteckningen 'Hungarian'.

Familjen pipe/pipa/Pfeife i de västerländska språken härstammar från ett latinskt verb som efterliknade en fågelunges kvitter, och var från början namnet på ett instrument. Att ordet fästes vid tobaksredskapet är först belagt i slutet av 1500-talet.

Pipor som avviker från den klassiska ordningen med kammare-skaft: ornament som aldrig var avsedda att rökas, 1800-talets patent på kammare-i-kammare, Afrikas dubbelkammarpipor och dagens dubbelkammariga briarpipor.

Stämpeln Parkin, som endast påträffas på andrahandsmarknaden, vars grundare och verkstad är okända, och som i registren räknas som dansk till sitt ursprung, samt dess kända exemplar.

Petersons Darwin-serie, lanserad 2009 för att fira 150-årsjubileet av Charles Darwins Om arternas uppkomst, känns igen på den kraftiga bent apple-formen med koden B42 och System-konstruktionen.

Berättelsen om de storvuxna huvuden avsedda att rökas hemma snarare än att bäras med sig, från Petersons överdimensionerade systempipor i 1896 års kataloger fram till dagens House Pipe-serie.

Petersons Mark Twain-serie föddes ur mått tagna från författarens nötta pipa, bevarad på museet i Hannibal; historien, som sträcker sig från 1980-talets numrerade upplagor till 2010 års tvådelade kollektion, visar hur ett enskilt föremål kan förvandlas till en hel serie.

Uppbyggnaden och formlistan för Petersons pipserie med fjorton specialformer tillägnad Conan Doyles detektiv, lanserad 1987.

En närmare titt på hur Petersons System-mekanism, patenterad på 1890-talet och bestående av fuktkammare, stegvist borrad kanal och P-Lip-munstycke, fungerar, samt egenskaperna hos System Standard-serien.

Behandlar hur piprökningens hälsoeffekter dokumenterats i den medicinska litteraturen, kretsens egna sammanställningar och debatten om selektiva citat. En källgenomgång som sträcker sig från institutionella rapporter till aktuella kohortstudier.

I J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen är piprökning inte utsmyckning utan en av Fylkes grundläggande vanor. Artikeln behandlar både den fiktiva piptobakens historia och författarens egen piprökningsvana.

Från holländska krogscener till Magrittes berömda målning, från Sherlock Holmes till Midgård: en kort översikt över de betydelser pipan bär i måleri och litteratur.

Historien om piprökning, från de ceremoniella rötterna på den amerikanska kontinenten, via Europas lerpipa- och briarepoker, till den osmanska tobakspipan och Eskişehirs sjöskum.

Historien om hur pipor och tobaksartefakter bytt ägare på klassiska auktionshus: från den första specialauktionen i New York 1978 till stora samlingsavvecklingar i London, Wien och Paris.

Vid auktion av samlarpipor är auktionshusets värdering, proveniens och tillståndsrapport avgörande. Här beskrivs varför auktionsresultat är svåra att förutsäga, illustrerat med kända dödsboförsäljningar.

Sammanställning av de viktigaste böckerna och bibliografierna om pipans historia, märken och hantverk; en läskarta som sträcker sig från de litterära essäerna på 1890-talet till dagens märkesmonografier.

En pipbutik i hamnen St. Thomas på Amerikanska Jungfruöarna som blev bron för danska frihandspipors intåg i Amerika, samt stämpeln som bar dess eget namn.

En engelskspråkig, gemensamt skriven referenskälla på nätet som drivs med MediaWiki-programvara och innehåller tusentals sidor och tiotusentals fotografier om pipmärken och pipmakare.

Hur lokala pipklubbar fungerar, hur de förenas under nationella federationer, och hur de internationella mästerskapen i långsam pipstoppning ordnas under CIPC:s paraply.

En kort historia om hur pipklubbar uppstod ur engelska kaffehus och gentlemannaklubbarnas rökrum, för att under 1900-talet utvecklas till stadgereglerade, oberoende föreningar.

En tradition som började 1881 när William Demuth överlämnade sepiolitpipor till president Garfield, och avslutades 1984 med en Peterson-pipa given till Reagan: hundra års register över gåvopipor som tobaksindustrin skickat till Vita huset.

En översikt över de turkiska pipentusiasternas föreningar, klubbar och mötesplatser på nätet, samt över dagens läge för källor på turkiska.

En genomgång av de hjälpredskap som sträcker sig från tändningsverktyg till stopper, från askfat till ställ och förvaringskärl; vad som är en funktionell nödvändighet och vad som är hantverk och samlarobjekt.

Sveriges piphistoria börjar med ett fåtal fabriker grundade på 1930-talet och fortsätter under andra halvan av 1900-talet med enmansverkstäder som fick världsrykte.

En översikt över en tillverkningstradition som sträcker sig från majskolvsfabriker till New Yorks stora piptillverkare, och vidare till dagens amerikanska hantverkare som arbetar i verkstadsskala.

En karta över pipvärldens digitala landskap utifrån Pipedias länkkatalog: museisamlingar, nationella forum, bloggar och klubbwebbplatser.

En minnespip-tradition där mästare i lera, sjöskum, trä och porslin fört härskare, politiker, konstnärer och sagofigurer till rökkammaren.

Pipor från det kanadensiska märket Brigham bär inget tillverkningsår; dateringen görs utifrån stämpelns utformning på skaftet, det tresiffriga formnumret och hur mässingspunkterna i munstycket är placerade.

Frågan om vilket år Dunhills allra tidigaste sandblästrade Shell-pipor kan tillskrivas; registreringskalendern, skaftstämplarnas utformning och problemet med exemplar som eventuellt kan dateras till före 1919.

Den amerikanske författaren Regis McCaffertys plats i pipvärlden, som gav sina karaktärer i noveller och romaner pipor att röka och som var en av grundarna av den förening som 1993 startades och senare fick namnet NASPC.

Amerikansk uppfinnare som med tre amerikanska patent, spridda från fyrtiotalet till sextiotalet, utvecklade en filterpipa med metallskaft och grundade varumärket Filto i staden Burgaw i North Carolina.

En pipreparations- och restaureringsmästare, verksam under namnet NightOwl Pipe Works i Nashville, känd för sitt "blueprinting"-tillvägagångssätt som omdimensionerar pipans rökkanal från ände till ände.

Ett varumärkesnamn som registrerades i USA i början av 1960-talet för det amerikanska Pinkerton Tobacco Company och användes på pipor tillverkade av importerad briar. Den amerikanska registreringen upphävdes 2004.

Sanchopipa, som i Chile tillverkar handgjorda pipor av lokala träslag, är ett litet exempel som visar vilken plats icke-briarträ och återvunnet virke kan ha i piptillverkning.

Stummel, som på tyska betyder "stubbe, stump", var först formnamnet på tyska porslinspipor och blev sedan den amerikanska pippindustrins term för pipans huvuddel; ordet används idag inte i denna betydelse på tyska.

Historien om en tobaksaffär grundad i Cambridge i slutet av 1880-talet, som efter grundarens tidiga död drevs vidare av hans syster i ytterligare omkring tjugo år.

Tabako-bon är den bricka, låda eller lilla skåp med lådor som i japanska hem, butiker och teceremonirum samlar allt som behövs för att röka kiseru på ett och samma ställe. Den utvecklades ur den bricka som användes vid rökelseceremonin och blev under Edoperioden ett föremål i nästan varje hushåll.

Två behållare i den japanska röksatsen avsedda för att bära tobak: den mjuka pungen tabako-ire av läder eller tyg, och tonkotsu, den hårda urholkade träbehållaren. Deras former, metallbeslag och förminskningen i slutet av 1800-talet.

Tabako är det japanska ordet för tobak. Den form som i århundraden röktes i pipa i landet var kizami-tabako, tobak skuren tunn som hårstrån och konsumerad i den smala metallpipan kiseru.

Türk Pipo Tütünü och Yayladağ, tillverkade under statsmonopolets tid, var Turkiets inhemska piptobaker under många år; efter att tillverkningen upphörde blev de ett nostalgiämne inom pippgemenskapen.

En berättelse i steampunk-genren som en författare i pipvärlden skrivit under pseudonymen "Professor Stanwell P. Briar" och publicerat kapitelvis på Pipedia; huvudpersonerna röker pipa och boken är en fortsättning på en tidsresenärsserie.

Amerikansk pipmodell som Tracy Mincer lanserade efter att ha förlorat rätten till namnet Custom-Bilt; kammarens omkrets försedd med lodräta hål och vågräta kanaler för att kyla röken.

En pipa med två sammanflätade kammare, patenterad 1923 av den Chicagobaserade uppfinnaren Charles H. Lyon; blev genom vicepresident Charles G. Dawes symbolen för en valkampanj.

David Gerstels essä från 2023; berättar om en enda kväll i ett fönsterlöst bokrum, utifrån den merskumsfigur som väljs den kvällen och en reseskildring från slutet av 1500-talet som öppnas i samband med den.

Amerikansk sammanställare som grundade tidskriften The Pipe Smoker's Ephemeris och gemenskapen The Universal Coterie of Pipe Smokers, och som ensam producerade tidskriften i fyrtioett år.

OD-stämpelns oklara ursprung på 1920-talet, 800-formserien som inleddes 1950, och hur den moderna ODA-linjen tog form 1953.

En historisk blick på den undergrupp inom tobaccianasamlandet — föremål tillverkade kring tobak — som bär erotiska eller oanständiga bilder. En fallstudie som sträcker sig från reklamkort till pipor med Stanhope-linser och skurna huvuden.

Historien om tobakens intåg på osmanskt territorium i början av 1600-talet, Murad IV:s hårda förbud, och förvandlingen från förbud till statlig inkomstkälla.

Den amerikanske utgivaren som grundade tidskriften The Pipe Smoker's Ephemeris och sällskapet The Universal Coterie of Pipe Smokers, och som i fyrtio år knöt samman pipvärlden med brev.

Svaren som Peterson of Dublins dåvarande vd Tom Palmer gav på samlarnas frågor i mars 2011, vilka dokumenterar verkstadens produktionsomfång och briarbristen under dessa år.

Intervju med Tom Palmer, som under lång tid var verkställande direktör för Peterson of Dublin, dokumenterar märkets produktionsomfattning under dess 140:e år, verkstadsutbildningen och policyn för nya serier.

Tophane-pipmakeri är en hantverkstradition i osmanska Istanbul som tillverkade piphuvuden av röd lera för chibouker och vattenpipor; under 1800-talet blev det världsberömt under namnet 'Tophane-arbete'.

En liten amerikansk verkstad som enligt uppgift grundades 2013 i Maryland, som renoverar omärkta och herrelösa gamla pipor och stämplar dem med sitt eget namn.

En artikel publicerad i ett samlarnyhetsbrev om att rusta upp begagnade pipor med vardagliga material hemma i stället för att skicka dem till verkstad, och den hållning av 'minsta möjliga ingrepp' som artikeln representerar.

Fodral för att bära den japanska pipan kiseru; som den mest synliga delen av rökutrustningen som hängde från bältet finns den i fem namngivna former och ett brett materialspann från hjorthorn till lack.

Med arvet från İzmir, Samsun-Bafra och Rumelien har Turkiets orienttobaksodlande regioner i århundraden fört den "turkiska" komponenten i världens pipblandningar.

En tysk piptradition med silverlock, skuren ur rot- och burrträ i och kring Ulm; ett landsbygdshantverks tvåhundraåriga uppgång och nedgång utanför skråväsendet.

De två hedersutmärkelser som Chicagoland Pipe Collectors Club instiftade 1998 och 2017 räknas som det enda kända regelbundna programmet som erkänner ett livslångt engagemang inom pipgemenskapen. Att båda är knutna till en enda klubb har gjort deras fortlevnad till en diskussionsfråga.

En dansk mästare verksam i Korsør, som stämplade sina pipor med namnet 'Vagn P. Nielsen'. Han kom från smide och byggarbete och övergick till yrket på heltid i mitten av 1990-talet efter tio års amatörverksamhet.

En liten verkstad i Aten som Michael Pipinis-Aliagas grundade 2009 och som tillverkade frihandspipor av grekisk briar och olivträ.

En sammanställning som spårar det äldsta föremålet som bär namnet Dunhill, daterar pipor från 1910–1918 utifrån munstyckesstämplar, och diskuterar de tidigaste kända exemplaren av LB- och ODA-linjerna.

Brick Church Pipe Shop, grundad av Irving Wagner i New Jersey, samt butikens egna namnstämplade pipor och dess importverksamhet på 1970-talet.

Omkring 1 200 skalenliga teckningar för hand, samlade i tjugo askar, som dokumenterade 1800-talets kanske mest omfattande pipsamling. Efter att samlingen splittrades delades även teckningarna upp.