Chibouk

Chibouk (på västerländska språk även tchibouque) är den osmanska världens traditionella långskaftade pipa, vars längd kunde överstiga en meter och nå upp till en och en halv meter. Namnets ursprung är omtvistat: vissa källor knyter ordet till det persiska chubek (liten käpp), medan andra etymologiska ordböcker härleder det från det gammalturkiska çıbık (tunn gren); i vilket fall som helst har ordet spridit sig från turkiskan till balkanspråken och västerländska språk.

Efter att tobaken nådde de osmanska markerna blev chibouken vanlig under 1600-talet och utgjorde under mer än två sekel en del av vardagen i ett vidsträckt område från Balkan till Iran. Denna artikel behandlar chibouken som föremål; de kringliggande sedvänjorna för servering och mottagning beskrivs i artikeln Chibouk-kulturen i Osmanska riket.

Uppbyggnad och Delar

Till skillnad från moderna pipor, utsvarvade ur ett enda stycke, består chibouken av tre separata delar som förenas:

• Lüle (huvud): Den brända lerbehållaren där tobaken läggs. Den träs på skaftets ände och kan bytas ut separat vid slitage eller brott.
• Skaft: Den långa stommen, tillverkad av jasmin, körsbär eller rosenträ, som ger pipan dess namn. Röken kyls av när den passerar denna långa kanal.
• İmame (munstycke): Den del som förs till läppen; oftast tillverkad av bärnsten.

Denna treenighet anses vara den osmanska direkta motsvarigheten till dagens pipanatomiska ordning huvud–hals–munstycke; att orden "lüle" och "imame" fortfarande används i den turkiska pipterminologin härrör just från chibouken. I finare exemplar är det känt att bärnstensmunstycket smyckades med ädelstenar och skaftet lindades med silvertrådar; chibukens längd och utsmyckning ansågs vara ett tecken på ägarens sociala ställning.