Chibouk-kulturen i Osmanska Riket

Chibouk-kulturen i Osmanska riket är helheten av de sedvänjor kring rökning, gästfrihet och status som från 1600-talet till slutet av 1800-talet formades kring den långskaftade tobakspipan i det osmanska samhället. Chibouken var inte bara ett redskap för att röka; den var en oumbärlig del av kaffehusets samtal och herrgårdens gästfrihet, medan den vid hovet var ett prakt- och statusföremål.

Föremålets form och delar behandlas i artikeln chibouk; här behandlas i stället den sociala sidan av denna njutningskultur, som har en alldeles egen plats i pipans världshistoria.

Från Förbud till Njutning

Tobaken nådde det osmanska territoriet i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet; detaljerna kring detta första möte och de stränga förbudsåren behandlas i artikeln tobakens ankomst till Osmanska riket. Sedan Istanbulbranden 1633 kopplades till tobaken infördes under Murad IV bestämmelser som kunde leda ända till dödsstraff; förbudet blev dock inte bestående. Efter sultanens död 1640 lättade tillämpningen; genom en fatwa 1649 av shejk al-Islam Bahâî Mehmed Efendi, som förklarade tobak tillåten, upphävdes förbudet i praktiken, och tobaksodlingen spred sig snabbt. I slutet av 1600-talet odlades sex olika tobakssorter på osmanskt territorium; dessa blad utgör grunden för den familj som i dag kallas orientalisk tobak.