Material för Pipans Huvud

Material för pipans huvud avser samtliga naturliga och konstgjorda material som utgör skålen, det vill säga huvudet, där tobaken brinner. Många material har prövats genom seklerna, men sedan mitten av 1800-talet är ljungrot (briar) med stor marginal accepterad som standard. Denna artikel jämför de viktigaste materialen utifrån gemensamma kriterier; detaljerna om varje material finns i respektive egen artikel.

Vad Man Förväntar Sig av ett Bra Huvud

Ett bra huvudmaterial förväntas uppfylla tre grundläggande kriterier: värmebeständighet mot glödens temperatur, porositet som absorberar den fukt och tjära som bildas under rökning, samt neutralitet som inte förstör tobakens smak. Till dessa läggs vikt, motståndskraft mot fall och stötar samt bearbetbarhet. Briarens dominans grundar sig på att den uppfyller alla tre grundkriterier till en rimlig kostnad: den tätådriga rotknölen är ytterst värmebeständig, absorberar fukt och tillför inte röken någon märkbar smak.

Kort Historik

Från slutet av 1500-talet, då tobaken kom till Europa, fram till mitten av 1800-talet var bränd vit lera nästan universellt materialet för huvuden på kontinenten; kritpipan var billig och smakmässigt neutral, men gick lätt sönder och rökte hett. Under 1700- och 1800-talet blev skumsten (meerschaum) tack vare sin lätthet, porositet och bearbetbarhet den överklassens föredragna val. Briar, som tillämpades på pipor i Frankrike omkring 1850-talet, trängde inom ett halvsekel undan både lera och porslin i stor utsträckning från marknaden. Samtidigt på andra sidan Atlanten fick majskolven, som massproducerats i USA sedan 1869, en varaktig plats som ett anspråkslöst naturligt huvudmaterial.