Lerpipa

Lerpipan är en piptyp gjuten i form av vitbrännande piplera, där huvud och skaft utgör ett enda stycke. Från slutet av 1500-talet, då tobaken kom till Europa, ända fram till slutet av 1800-talet, då den billiga cigaretten spreds, förblev den kontinentens nästan universella pipa. Denna billiga "folkpipa", rökt överallt från krogen till hemmets härd, var under ungefär tre århundraden utan konkurrens bland material för pipans huvud.

Tillverkning och Rökegenskaper

I den traditionella tillverkningen rullades vitbrännande piplera, hämtad från England eller från trakterna kring Köln, Liège och Rouen, för hand till en sträng, rökkanalen öppnades med en tunn järntråd, kroppen pressades i en oljad metallform och huvudet formades med en konisk dorn. Piporna trimmades och stämplades, och bränntes vid temperaturer på upp till 1050 °C. Stämplarna som hantverkarna slog i hälen, samt de huvudreliefer som var vanliga mellan 1725 och 1825, fungerade som produktens signatur.

Lerans största dygd vid rökning är dess neutralitet: materialet tillsätter ingen som helst smak till tobaken och behåller ingen spökarom; det är därför tobaksblandare fortfarande använder lerpipor vid provrökningar. Huvudet är också i praktiken motståndskraftigt mot genombränning (burnout); nedsotade pipor kunde rengöras genom att brännas om i ugn, och krogar säkerställde till och med hygien genom att bränna de gemensamt använda piporna på järngaller. Å andra sidan blir kroppen mycket varm (lerpipan hålls därför inte i huvudet utan i skaftet), rökningen är torr och het, och pipan är dessutom extremt skör. Det är därför man hittar miljontals sönderslagna lerpipsfragment i Europas städers utfyllnadsmarker och flodbäddar.