Orökbara Pipor: Glas och Pratt Ware

Orökbara pipor är det gemensamma namnet på föremål som har pipans form men inte var avsedda för tobaksrökning. I England, under perioden från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet, utmärker sig två produktgrupper som passar in i denna beteckning: glaspipor och de kabartredekorerade lerpipor som kallas Pratt Ware.

Det som skiljer båda från den funktionella pipan är samma egenskaper: en icke-porös kropp, ett värmekänsligt material och en rökkanal som inte kan rengöras. I museiregister klassas dessa föremål som prydnadsföremål. Rubriken här är lånad från titeln på Carol Sheehans bok från 1981 om argillitpipor.

Glaspipor

Föremål som glasblåsare gjorde åt sig själva av glas som blev över i slutet av ett arbetspass kallas på engelska frigger, whimsy eller "end-of-day"-arbete. Denna sedvänja, som i registren kan spåras tillbaka till 1400-talets Tyskland, fick sin egentliga spridning på 1800-talet, då pipan vid sidan av käppen och stöveln blev en av de återkommande formerna. Det oftast nämnda centret är glasbruket Nailsea, som John Robert Lucas grundade 1788 i Somerset och som stängde 1873. "Nailsea-glas" är dock idag mer ett stilnamn än en verkstadsbeteckning: eftersom andra glasbruk, framför allt i Bristol och Stourbridge, arbetade med samma tekniker går det oftast inte att koppla ett bevarat föremål till det center där det tillverkades.

I dekoren lindas smält glas i trådar runt kroppen, eller så tillämpas latticino-tekniken; fläckiga, vågiga och ringformade mönster är typiska. Eftersom glas inte tål värme var dessa kroppar från början inte avsedda att tändas. De exempel som nämns i källorna, som överstiger en meter, är avsedda direkt för tobaksaffärens skyltfönster. Victoria and Albert Museums samling innehåller en engelsk glaspipa daterad till början av 1800-talet (C.189-1912).