Clay (Lerpiptillverkare)

Clay är inte ett enda märke utan den gemensamma benämningen på verkstäder och fabriker som tillverkar lerpipor. Lerpipans hantverk har under tre århundraden byggt upp inbördes oberoende centra i flera europeiska länder, och varje centrum har utvecklat sin egen formrepertoar och stämpeltradition. Denna artikel behandlar dessa centra och de tillverkare vars namn finns dokumenterade, i ett sammanhang.

Kvalitetsskillnad

Det som avgör en lerpipas kvalitet är mindre själva råmaterialet än hur degen bereds. I verkstadsproduktion knådas den finkorniga vita piplera länge så att all luft drivs ut helt; varje huvud rullas för hand till en sträng innan det förs in i formen, rökkanalen borras med en tunn tråd, och bränningen utförs med noga övervakad temperatur. Den traditionella produkten lämnas oglaserad.

Mot denna arbetskrävande metod står porslinstekniken, som bygger på att flytande lera hälls i en form. Pipor gjorda på detta sätt, som lätt kan massproduceras billigt, förblir porösa och tillför rökningen sin egen smak; branschen räknar dem för det mesta inte som riktiga lerpipor. En väl gjord lerpipas huvudsakliga anspråk ligger just här: huvudet tillför tobaken ingenting alls. Å andra sidan blir dessa pipor svåra att röka eftersom lerhuvudet blir mycket varmare än andra material; idag ses de mest i händerna på entusiaster och historiska återskapargrupper.

Lerpipans arv är också av ett arkeologiskt slag. Eftersom de under århundraden behandlats som engångsartiklar och kastats bort, finns rikligt med trasiga skaft och huvuddelar i utgrävningslager; industriarkeologin använder dessa fragment som ett pålitligt redskap vid lagerdatering.