Porslinspipa

Porslinspipan är en piptyp vars huvud tillverkas av hårt bränt porslin och som oftast kompletteras med en separat kondenskammare och ett långt träskaft. Från mitten av 1700-talet fram till första världskriget var den en av de mest kända pipformerna i Centraleuropa, i första hand Tyskland. Medan den med sitt handmålade huvud uppskattades som konst- och minnesföremål, har rökkvaliteten varit omtvistad sedan 1800-talet; det är denna dubbelhet som ger porslinet en särställning bland pippmaterialen.

En Tillverkning Som Spreds från Meissen

Hemligheten bakom det hårt brända porslinet löstes i Sachsen i början av 1700-talet; efter Ehrenfried Walther von Tschirnhaus och Johann Friedrich Böttgers arbete grundades den kungliga porslinsmanufakturen i Meissen 1710. Man anser att tillverkningen av piphuvuden vid samma manufaktur inleddes på 1730-talet. Vid mitten av seklet hade hantverket spridit sig till de tyska staterna: manufakturer som Wilhelm Caspar Wegely grundade i Berlin 1751, familjen Hannong i Frankenthal 1755, den bayerska verkstaden som föddes i Neudeck 1747 och flyttade till Nymphenburg 1761, samt Thüringen-anläggningar som Veilsdorf, Volkstedt, Wallendorf och Limbach från 1760-talet, gav liknande huvuden. I Frankrike prövade Mennecy och Sèvres samma sak med porslinets mjukbrända variant. Enligt uppgifter påskyndades typens spridning över hela Centraleuropa under sjuårskriget (1756–1763).