Porslin (Porcelain)

Porslin är en glasartad och porfri keramik som framställs genom att den vita leran kaolin blandas med fältspat och kvarts och bränns vid mycket hög temperatur. Materialet har en särskild plats i pipvärlden: under ungefär två århundraden var det ett av de mest bekanta huvudmaterialen i Centraleuropa, samtidigt som det under samma period var det mest kritiserade materialet vad gäller rökegenskaper. Den här artikeln behandlar själva materialet; för den piptyp som tillverkas av det, se artikeln porslinspipa.

Sammansättning och Bränning

Sammansättningen för europeiskt hårdporslin klarlades i Sachsen 1708, efter Ehrenfried Walther von Tschirnhaus långvariga försök, genom Johann Friedrich Böttgers arbete; 1710 grundades den kungliga manufakturen i Meissen. I de första recepten fanns, förutom kaolin, gips som flussmedel. Enligt uppgift ersattes detta först 1719 av kalksten, och omkring 1730 av en lokal bergart rik på kaliumfältspat; på så vis etablerades den kombination av kaolin, fältspat och kvarts som i dag räknas som klassisk.

Blandningen bränns i allmänhet vid 1300–1400 grader. Vid denna temperatur smälter fältspaten och fyller mellanrummen mellan lerpartiklarna; vid avsvalning uppstår en glasartad, tät massa vars porer slutits. Glasningen ger porslinet tre tydliga egenskaper: vattentäthet, genomskinlighet i tunt snitt och en, bland keramiker, hög mekanisk hållfasthet. Samma egenskaper gör porslinet överlägset som bords- och prydnadsföremål, men problematiskt som piphuvud.