Antika Sepiolitpipor

Antika sepiolitpipor är, grovt räknat, pipor med bärnstensmunstycke som handskurits i centraleuropeiska verkstäder under hela 1800-talet och fram till första kvartalet av 1900-talet. Inom samlandet räknas denna grupp som ett helt separat område från briarpipor: bedömningskriteriet är inte rökprestanda utan snideriets kvalitet, motiv och den ursprungliga ask som följer pipan.

Wien-axeln

De första uppgifterna om att sepiolit använts vid piptillverkning går tillbaka till början av 1700-talet. Den ofta berättade historien om den ungerske skomakaren, som knyts till år 1723, bemöts i dag med försiktighet; eftersom ingen dokumentär grund kan visas betraktas berättelsen med skepsis av forskare. Vad som kan bekräftas är att den råa stenen bröts i trakterna kring Eskişehir och skickades till Europa för bearbetning. Den tidiga snideritraditionen ska ha koncentrerats kring Pest, och centrum flyttade snart till Wien; denna stad omnämns under hela 1800-talet som områdets internationella centrum. Verkstäder i Paris, Berlin, Bryssel och Ungern ingick i samma nätverk. För den inhemska grenen av denna produktion, se artiklarna Eskişehirs sepiolitsnideri och Tophane-pipmakeri.

Medan en del källor anger intervallet 1850-1910 och andra 1850-1920, räknas perioden från mitten av 1800-talet till första kvartalet av 1900-talet som den antika sepiolitens guldålder. Skärarna arbetade med ett brett register av motiv, från jaktscener till mytologi och från härskarporträtt till operahjältar; man gjorde också personliga figurer på beställning. Munstyckena var oftast av bärnsten; en stor del av det bärnsten som bearbetades i tidens europeiska verkstäder hade Östersjöursprung. Bärnstenens skörhet och tilltagande brist ledde till att material som hård gummi och akryl under 1900-talet tog dess plats.