1800-Talets Utskurna Sepiolitpipor

1800-talets utskurna sepiolitpipor räknas som den gren av piptillverkning som kom närmast småskalig skulptur. Sepioliten som bröts i Eskişehir-slätten skickades till stor del i obearbetad klumpform till Centraleuropa, där den i verkstäderna skars för hand, ett stycke i taget, till föremål med ansikte, scen och berättelse. Denna grens omfattning, arbetsfördelning och motivrepertoar kan idag i stor utsträckning följas genom tidens utställningsprotokoll och handelspress; den allmänna uppfattningen är att glansperioden började omkring 1850 och varade till ungefär 1920.

Materialets Möjligheter

Mineralet med namnet sepiolit är så mjukt att det kan repas med en nagel; hårdheten enligt Mohs skala anges till omkring 2. I de porösa torra klumparna har den specifika vikten uppmätts till mellan 0,988 och 1,279, det vill säga att stycket kan flyta på vatten. Kombinationen av mjukhet och lätthet gjorde det möjligt att skära ut hela grupper av figurer ur ett enda stenstycke och att sticksticksarbetet nådde ner till detaljer som en hårstrå, ett tygveck eller en bladnerv.

Även förberedelse- och avslutningsstegen gjordes för hand. Det röda jordskal som satt på klumpen från gruvan skrapades bort, stenen torkades, skrapades på nytt och vaxades. Efter att skärningen var klar jämnades stycket med sandpapper, det värmdes i vax eller stearin, och polerades slutligen med benaska. Även verkstadens rester togs tillvara: dammet och skräpet som samlades under sticklen pressades ihop med bindemedel till pressad sepiolit (massa). Denna blandning är tyngre och tätare än blocksten och anses inte lämpad för fin skärning.