Pipornas Drottning: Sjöskummets Anseende och Antika Arv

Pipornas drottning är den benämning som under 1800-talets handelslitteratur och tobakspress användes för sjöskumssten; i samma tiders texter förekommer även formen "pipornas kung". Även om epitetet varierar avses samma sak: under större delen av seklet var sjöskummets överlägsenhet bland huvudmaterialen inte föremål för diskussion. Denna artikel behandlar vad titeln grundade sig på, hur den grundläggande berättelsen kring materialet förhåller sig till arkivet, samt hur glansperioden avslutades.

Titelns Grund

Sjöskummets (sepiolit) anseende härstammar från att två fysiska egenskaper förenas i samma sten. Den porösa strukturen absorberar den fukt och tjära som frigörs vid förbränning, vilket innebär att huvudet blir varmt sent och att röken förblir mild under lång tid. Den andra egenskapen är att stenen, när den kommer från stenbrottet, är så mjuk att den kan bearbetas med kniv och fil, men efter torkning behåller den den form den fått. Därmed kan en och samma bit både rökas och användas för alla typer av snideriteknik, från relief till ingravering.

Tidens övriga alternativ erbjöd inte denna kombination. Under 1800-talets första hälft hade en rökare framför sig antingen den billiga men lätt sönderslagna lerpipan, porslinshuvuden som var gjutna och mindre lämpade för dekoration — porslinshuvudet användes ofta med ett långt skaft av körsbärsträ — eller träpipor med relief graverad på ytan. Fabrikstillverkade briarpipor spreds först under seklets andra hälft och tilltalade med sina enkla former en helt annan smak. När ett sjöskumshuvud kompletterades med ett svarvat munstycke av bärnsten blev föremålet inte längre bara ett redskap för att röka tobak, utan trädde in i de dekorativa konsternas sfär. Omfattningen och motivförrådet i denna produktion behandlas separat i artikeln 1800-talets graverade sjöskumspipor.