Pipor av Körsbärs- och Päronträ

Pipor av körsbärs- och päronträ var den rimligaste lösningen som fanns till hands för europeiska svarvare innan ljungroten kom att dominera pipvärlden. Lera gick sönder och sepiolit (skumsten) var dyrt; däremot var fruktträdsstockar från trädgården eller skogen både rikliga och tillräckligt mjuka för att lätt formas i fottrampad svarv. Dessa två träslag försvann inte helt från scenen ens efter briarens uppgång.

Träslagen Före Briaren

Buxbom, bok, lönn och körsbär var bland de träslag som bearbetades i den franska Jura-regionen från 1700-talet. Regionen var redan ett svarvningscentrum: för verkstäder som tillverkade radband, knappar, skedar och askar innebar pipan ännu en produkt som kunde tillverkas med den bänk man redan hade. Enligt berättelser arbetade svarvarna kring Saint-Claude i mitten av 1800-talet fortfarande till stor del med dessa inhemska träslag. När övergången som beskrivs i artikeln briarrevolutionen och Saint-Claude var fullbordad hamnade fruktträden i skymundan, eftersom briar var både mer värmebeständig och betydligt mer långlivad.

Det namn som institutionaliserade körsbärstraditionen var Eugène-Léon Ropp. Ropp tog 1869 patent på en vildkörsbärspipa och grundade året därpå en verkstad i Bussang i Vogeserna. Produktionen flyttades omkring 1893 till Baume-les-Dames; märket började strax före första världskriget distribueras i Storbritannien och dess kolonier genom A. Frankau & Co. Företaget vände sig med tiden även till briar, men körsbärspiporna förblev Ropps signum fram till nedläggningen 1991. Märkesnamnet togs senare i bruk igen av en annan fransk tillverkare, Cuty-Fort.