Briarrevolutionen och Saint-Claude

Briar-revolutionen är namnet på hur briar (briar) under andra hälften av 1800-talet blev det främsta materialet inom piptillverkning och på några få decennier till stor del undanträngde lera och sjöskumssten ur vardagsbruk. Centrum för denna omvandling är staden Saint-Claude i Jura-bergen i Frankrike: det anses vara här de första briarpiporna tillverkades, och staden bär än idag titeln "världshuvudstaden för piptillverkning".

Svarvarnas Stad Saint-Claude

Långt innan Saint-Claude stiftade bekantskap med briar var staden ett välkänt hantverkscentrum för trädrejing; enligt registren arbetade omkring 500 svarvare i staden år 1811. En redan tillgänglig kår av mästare och en väletablerad verkstadstradition hade i förväg förberett staden för den skala som det nya materialet skulle kräva. Det exakta datumet för den första briarpipan är okänt, men källorna pekar mot 1850-talet, oftast åren 1854 eller 1856. Omvandlingens hastighet är slående: år 1892 registrerades 2 300 piparbetare i 66 verkstäder i staden och dess omnejd.

Korsika-legenden

Det finns ingen säker dokumentation om hur briar upptäcktes som piptillverkningsmaterial. Enligt berättelsen ska en fransk hantverkare, som rest till Korsika för att se Napoleon Bonapartes hemtrakter, ha fått sin sjöskumspipa (meerschaum) sönderslagen och därefter låtit en lokal mästare tillverka en pipa av briar, som växer i riklig mängd på ön; på så sätt ska materialets hållbarhet ha upptäckts. Denna historia förmedlas i källorna som en obekräftad anekdot. Vad som är säkert är råmaterialets geografi: Briarträdet (Erica arborea) växer i ett brett område i Medelhavsområdet, från Frankrike till Grekland och från Spanien till Algeriet.