Träslag Som Sökts Som Briaralternativ

Träslag som sökts som briaralternativ är ett ärende i pipans historia som öppnats om och om igen och alltid stängts på samma ställe. Efter att ljungrot (briar) antogs som pipkammaterial i mitten av 1800-talet sökte verkstäder, handelspress och statliga institutioner ett trä som kunde ersätta det. Under ungefär hundrasjuttio år prövades dussintals arter; ingen blev bestående.

Träslaget Som Satte Måttstocken

Rotknölen hos trädljungen (Erica arborea), som växer i Medelhavsbäckenet, grävs upp vid en ålder av trettio till sextio år, kokas i timmar och torkas i månader. Det resulterande materialet är hårt och tätt, tål värme och blandar inte in sin egen doft i tobakens arom. En kandidatträ behövde bära inte en utan alla dessa egenskaper samtidigt; gallringen började oftast redan här.

Släktknölar och Trädgårdsträ

Den mest lovande grenen av sökandet var briars botaniska släktingar. Bergslager (Kalmia latifolia), rhododendron och den kaliforniska manzanitan (Arctostaphylos) hör till ljungväxterna och ger mycket stora rotknölar i förhållande till sin stam. Även rotknölar av vildlila (Ceanothus) i Kalifornien prövades. Det är dokumenterat att bergslagerroten användes i huvudtillverkning under krigsåren, då den importerade briaren inte gick att få tag på.

Den andra grenen bestod av vanliga skogs- och trädgårdsträ. Handelstidningen Cope's Tobacco Plant, som Cope Bros & Co gav ut i Liverpool, räknade enligt uppgift 1876 upp tjugosju träslag som testats för pipframställning, och listan hade några år senare vuxit till trettiofyra; al, björk, buxbom, körsbär, lönn, ek, päron och valnöt var de bestående namnen på dessa listor. Morta, som vissa engelska verkstäder använde under samma period, förekommer inte på listorna. Enligt Angus Duncan Websters bok A Handbook of Forestry från 1920 var de mest använda pipträslagen i USA 1912 äpple, fransk briar, amerikansk sötgummi (red gum), ebenholts, björk och oliv.