Piplitteraturens Globalisering

Piplitteraturens globalisering beskriver hur böcker skrivna om pipor och tobak lämnar sitt ursprungsspråk och når andra läsekretsar genom översättning eller tvåspråkiga utgåvor. Området har alltid varit litet: pipböcker har aldrig varit en storupplagad utgivningsgren, och antalet översättningar har förblivit begränsat. Ändå har det pågått en oavbruten översättningstrafik i nästan hundra år.

Den amerikanske forskaren Ben Rapaports sammanställning, publicerad 2022 och senare utökad, har gjort denna trafiks omfattning synlig genom att samla flerspråkiga utgåvor av omkring femtio författare i en enda lista.

Flerspråkiga Klassiker

De titlar inom området som spridits till flest språk finns också bland de äldsta. Egon Caesar Cortis tyskspråkiga tobakshistoria översattes till engelska 1931 under titeln A History of Smoking och gavs ut i ny upplaga 1996. Alfred Dunhill, grundare av märket Dunhill, skrev 1924 The Pipe Book, en av listans äldsta titlar; enligt uppgifter översattes boken till japanska 1971 och till tyska 1982, medan samma författares The Gentle Art of Smoking från 1954 fick spanska och danska utgåvor året därpå. Den spanske författaren Joaquín Verdaguers bok om konsten att röka pipa gavs ut på tyska, svenska och till sist, 1958, på engelska under titeln The Art of Pipe Smoking. Georges Herments Traité de la Pipe från 1952 fick den engelska titeln The Pipe två år senare; Alexis Liebaert och Alain Mayas omfattande historiska verk, som gavs ut på franska 1993, cirkulerade redan 1994 i tyska, engelska och italienska utgåvor under samma år. J. M. Barries humoristiska bok från 1890, My Lady Nicotine, fick däremot vänta över hundra år på sina översättare; dess italienska, franska och tyska utgåvor har utkommit under de senaste tjugo åren.