En Kort Historia om Den Italienska Handgjorda Pipan

Den italienska handgjorda pipan är den gren inom pipframställning av briar som kom sent igång men som snabbt etablerade sin egen identitet. Fram till mitten av 1900-talet var centrum för denna hantverkstradition Frankrike, som skapade merparten av det formförråd som fortfarande används, samt England med hus som Dunhill, Charatan och Comoy's.

Italien kom in i bilden inte genom att bygga fabriker utan genom att låta arbeten från början till slut utföras för hand av verkstäder med bara några få personer; landets bidrag är därför snarare en verkstadshistoria än en industrihistoria.

Starten i Cantù

Den första länken i kedjan är Castello. Verkstaden som Carlo Scotti öppnade 1947 i staden Cantù, som hör till Como, grundades i en miljö känd för möbel- och träarbete. Produktionen sker fortfarande i samma skala idag: varje pipa går igenom händerna på en handfull mästare innan den blir klar.

Två val skilde märket från periodens vanliga produkter. Det första gällde munstycksmaterialet: istället för hårdgummi (ebonit), som med åren oxiderar och förlorar både färg och smak, användes akryl. Materialet känns hårdare mot tänderna men behåller sin yta bestående. Det andra gällde ytbearbetningen; huvud och skaft avslutades inte med sandblästring utan med en djup, för hand skuren struktur. Denna rustika yta blev senare känd som märkets signatur under namnet Sea Rock. Formerna låg de första åren nära det engelska formförrådet och fann sina egna proportioner under de följande decennierna. Detaljerna kring debatten om munstycksmaterial finns i artikeln munstycksmaterial.

Enligt uppgift fann märket sina första köpare på andra sidan Atlanten redan på 1950-talet; efterfrågan översteg snart vad verkstaden kunde producera. Vid 1970-talet hade Castello slutat vara bara ett märkesnamn utomlands och blivit en eftertraktad signatur.