Pipa och Piptobak i Sagan om Ringen

Sagan om ringen är J. R. R. Tolkiens roman, utgiven i tre band 1954-1955, och en av de sällsynta litterära texter som gör piprökning inte bara till en enskild karaktärs vana utan till ett fiktivt folks kulturella signatur. Bokens inledande avsnitt "Om piptobak" placerar tobaken inte i berättelsens kuliss utan i dess historia.

Piptobaken i Fiktionen

Tolkien kallar växten hobbitarna röker "piptobak" (pipe-weed) och anger i förordet att den med stor sannolikhet är en art av släktet Nicotiana, det vill säga han beskriver öppet tobak för läsaren. Enligt berättelsen är det Tobold Hornblower från Longbottom i Sydfjärdingen som först odlar växten i Fylkes trädgårdar; förordet placerar denna händelse i berättelsens egen kronologi, kring år 1070 enligt Fylkes tideräkning. Förutom Longbottom Leaf, uppkallat efter regionen, är Old Toby och Southern Star de huvudsakliga sorter som nämns i texten.

Källan till dessa detaljer är också fastställd inom fiktionen: den avhandling som antas vara skriven av Meriadoc Brandybuck efter Ringkriget, kallad Herblore of the Shire (Fylkes örtkunskap). Förordet citerar inledningen till denna text. I berättelsen framgår också att tobaken inte bara var ett njutningsmedel; handeln med bladet från Sydfjärdingen kopplas mot slutet av boken direkt till det förtryck Fylke utsätts för.

Piprökning blir också ett mått på samhörighet mellan karaktärerna. Att trollkarlen Gandalf lärt sig denna vana av hobbitarna och är känd för sina skickliga rökringar nämns både i förordet och i själva berättelsen. Många av de scener som formar textens stämning byggs kring en pipa tänd vid en dörr eller framför en härd.