Den Japanska Personliga Rökuppsättningen (Ensemble)

Den japanska personliga rökuppsättningen är den samling delar som från Edo-perioden fram till slutet av 1800-talet gjorde det möjligt att ta med sig pipa och tobak utanför hemmet. Eftersom kimono och liknande traditionella dräkter saknar fickor stoppades små föremål antingen in i ärmen eller fästes vid obibältet runt midjan, och oftast lät man dem hänga ner från bältet; det allmänna namnet på föremål som bars på detta sätt är sagemono.

Rökuppsättningen är, tillsammans med den fackindelade asken för sigill och medicin (inrō), ett av de vanligaste exemplen inom sagemono-familjen och utgör inom pipans världshistoria den japanska motsvarigheten till det västerländska paret pung och tobaksdosa.

Uppsättningens Delar

En uppsättning bestod vanligtvis av följande delar:

• Kiseru-zutsu: fodral för kiseru-pipan; kunde vara av bambu, trä, horn, metall eller lackarbete.
• Tabako-ire: mjuk tobakspung av läder eller tyg. På tidiga exemplar knöts pungen igen med ett snöre som virades runt; från 1800-talet infördes en metallspänne (kanagu eller kanamono) på locket.
• Tonkotsu: en hårdare tobaksbehållare som ersatte pungen. Den blir vanligare från mitten av 1800-talet.
• Himo: det snörpar som band ihop delarna.
• Ojime: en liten pärla med ett enda hål som snöret löpte genom. Den drog åt snöret så att tobaksbehållarens öppning inte gick upp av sig själv; i de uppsättningar där locket hade spänne behövdes inte längre denna funktion, och ojime blev då mer ett dekorativt inslag — i vissa uppsättningar användes den inte alls.
• Netsuke: hängknappen i änden av snöret. Den låg ovanpå bältet och förhindrade att uppsättningen gled ner.

Tobaken som bars i pungen var kizami-tabako, skuren tunt som hårstrån; denna skärningsmetod behandlas i artikeln tobaksskärningar.