Kiseru (Japansk Pipa)

Kiseru är Japans traditionella tobakspipa: i ena änden en metallisk kammare liten som en fingerborg, i mitten ett tunt skaft, i den andra änden återigen ett metalliskt munstycke. Den typiska längden ligger mellan 15 och 25 centimeter. Den formades efter att tobaken nådde Japan på 1570-talet, och i början av 1600-talet hade den blivit så utbredd att den till och med nämndes i läromedel som gjordes för barn.

Under Edo-perioden räknades den både som ett vardagligt vanenting och som ett utsmyckat föremål som visade ägarens ställning. Inom pipans världshistoria representerar kiseru en gren som utvecklats oberoende av västerlandets trä- och lertraditioner.

Konstruktion och Huvudtyper

Kiserus klassiska form består av tre delar. Den metallhuva som bildas av kammaren och böjningen under den kallas gankubi (雁首, ordagrant "gåshals"); i vissa källor kallas själva kammaren dessutom hizara. Det mellersta skaftet kallas rao (羅宇); namnet sägs komma från den laotiska bambu som föredrogs för ändamålet. Munstycket kallas suikuchi (吸口), medan de metallhylsor där skaftet sitter i de båda ändarna kallas kata.

Den vanligaste typen är rao-kiseru, vars skaft görs av bambu (mer sällan av ett hårt träslag). I den andra typen, nobe-kiseru, saknas bambu; kroppen är metallisk från början till slut och kallas do. Inom metallarbetet dominerar mässing och silver, men exemplar av glas eller keramik är också kända. Undertyperna skiljs åt utifrån tvärsnittet på kata i rao-kiseru och på do i nobe-kiseru; i japanska källor räknas namn som sekishu (石州), joshin (如心), natamame (刀豆), tazuna (手綱) och kodai-ji (光大寺) upp. För exemplar med en ovanlig kropp används i källorna termen kawarigata.

Ordets ursprung är omtvistat: det föreslås både komma från ett khmeriskt ord som betyder "rör" och från det portugisiska eller spanska verbet för "att suga".