Sandblästringens Konst (Sandblast)

Sandblästring (sandblast) innebär att fina slipande partiklar slungas mot en yta med hjälp av tryckluft eller sug. Inom pipmakeriet är detta känt för att inte vara ett enkelt slutbehandlingssteg: två huvuden från samma verkstad kan se helt olika ut beroende på maskinen som använts, blästermedlets typ, träets ådring och vanan hos handen vid maskinen.

Från Industrin till Pipverkstaden

Metoden uppfanns inte för pipor. Benjamin Chew Tilghman patenterade sandblästring i USA den 18 oktober 1870 under patentnummer 108 408; dokumentet omfattade skärning och gravering av sten, metall och glas – trä var då inte aktuellt. Enligt en ofta återberättad historia fick han idén när han såg hur vinden i öknen blåste sand som gjorde glasytor matta; berättelsen förs vidare med reservationen att den bygger på tradition. Den egentliga industriella spridningen kom efter att tryckluft lades till anordningen 1904.

Det tog en generation innan tekniken flyttades över till pipan. Dunhill hade 1916 flyttat sin pipproduktion till anläggningen vid Notting Hill Gate i London. De första handlingarna för den brittiska patentansökan (nr 1484/17) för Shell Briar-behandlingen lämnades in den 13 oktober 1917, ärendet slutfördes den 12 april 1918 och patentet godkändes samma år den 14 oktober; det amerikanska patentet kom 1920 och det kanadensiska 1921. Dokumentationen från behandlingens första år består till stor del av just dessa patenthandlingar – sandblästrade pipor förekommer inte i tidens kataloger och annonser.