Pipauktioner och Auktionskulturen

Pipauktioner är försäljningar där samlarpipor byter ägare via offentlig budgivning. En del är direkt tillägnade tobaksföremål; en betydligt större del är blandade försäljningar där pipor bara förekommer som enstaka poster i kataloger för minnesföremål, litteratur eller dekorativa objekt. Allteftersom budgivning på nätet blivit vanligare har kretsen av deltagare i dessa försäljningar breddats, och resultaten har börjat visa en spridning som är svår att förutse. För historien om salonger och institutionella försäljningar, se artikeln Pipauktioner.

Vad Auktionshusets Värdering Säger — och Inte Säger

Auktionshuset publicerar ett värdeintervall för varje post; detta kallas "husets värdering". Detta intervall är inte en förutsägelse om hur försäljningen kommer att sluta, utan husets experts bedömning i inledningsskedet. Bland samlare är det en etablerad uppfattning att intervallet har en betydande felmarginal hos hus som inte anlitar experter med kunskap om pipvärden. I praktiken innebär detta att en post i samma katalog kan fjärde- eller femdubbla sin värdering, samtidigt som ett kvalitativt exempel från ett känt märke går utan ett enda bud.

Vid en stigande auktion är motvärdet inte en i förväg uppmätt storhet, utan ett resultat som konstrueras i salen. Ulrike Malmendier och Young Han Lees studie "The Bidder's Curse", publicerad 2011 i American Economic Review, visade att det vid onlineauktioner är regel snarare än undantag att det vinnande budet överstiger priset på en identisk produkt som samtidigt erbjuds till fast pris — och att denna tendens kvarstår även hos mycket erfarna deltagare. Deltagarens räkning slutar inte heller vid klubbslagets belopp: husets eget arvode (köparpremien) och kostnader kopplade till att föremålet når adressaten läggs till; premien ligger hos vissa hus nära en femtedel av försäljningsbeloppet.