Antikpipor och Briarsamlande: Två Skilda Kulturer

Antikpipor och briarsamlande anses vara två sysselsättningar som fungerar separat trots att de är uppbyggda kring samma föremål. Eftersom materialet i det som samlas, sättet att nå det och de informationskällor man vänder sig till skiljer sig åt, överlappar de två gemenskaperna varandra endast i begränsad utsträckning.

En av de texter som direkt tar upp denna uppdelning är den amerikanske samlaren Ben Rapaports essä om tobakshistoria, "The Great Divide: You Are What You Collect"; författaren påpekar att han där inte lägger fram ett bevisat resultat utan en iakttagelse öppen för diskussion.

Sysselsättningens Historia

I samhällshistorisk litteratur behandlas insamlandet av tobaksföremål oftast inom ramen för 1900-talets konsumtionskultur; detta är linjen i Matthew Hiltons bedömning i boken Histories of Leisure (Berg, 2002), som Rudy Koshar sammanställt och som han bidragit till med sin forskning om tobakskonsumtionens historia. Det finns dock exempel som visar att vanan sträcker sig mycket längre tillbaka. Den brittiske byggnadsingenjören och antikhandlaren William Bragge (1823–1884) samlade omkring tretton tusen pipor samt ett bibliotek som omfattade tobakspublikationer på nästan alla språk. Han sammanställde den första förteckningen över denna tobaksbibliografi 1874 och publicerade 1880 den utökade, 248 sidor långa Bibliotheca Nicotiana. En del av den samling Bragge lämnade till folkbiblioteket i Birmingham gick förlorad i branden 1879. På 1900-talet omnämns Alfred Dunhill, som publicerade The Pipe Book 1924, både som tillverkare och samlare.