Kalabaş Pipo (Calabash)

Kalabashpipan (calabash) är en tvådelad pipa bestående av en böjd kropp av torkad flaskkalebass och ett löstagbart sjöskumshuvud som sätts på kroppens vida ände. Tobaken brinner enbart i huvudet; röken expanderar och svalnar i det stora tomrummet under huvudet, vilket gör att kalabashen är känd för att erbjuda en av de svalaste och torraste rökupplevelserna bland pipor. Med tiden har ordet kommit att beteckna en silhuett oberoende av material; därför nämns kalabashen både bland piphuvudsmaterial och bland klassiska pipformer.

Ursprung och Historia

Kalebassen är en av Afrikas äldsta kulturväxter. När europeiska handlare förde tobak till Sydafrika började Khoikhoi-folket tillverka pipor av kalebass och bekläda skalets insida med lera för att förhindra att den brann. Den form vi känner idag uppstod dock under andra boerkriget (1899–1902): under de år kriget störde sjöhandeln och gjorde briar knappt, försågs kalebasskroppen med ett sjöskumshuvud och ett munstycke. Denna sammanfogning tillskrivs vanligen en handlare vid namn H.L. Blatter. Efter krigets slut sägs brittiska officerare och soldater ha fört kalabashpipor med sig till Storbritannien; kommersiell export till England inleddes omkring 1903. Under perioden 1906–1910, då tillgången på sjöskumssten minskade, uppges kalabashen även ha lyfts fram som ett alternativ till sjöskum på den amerikanska marknaden.

Kalabashens karakteristiska böjning ges inte i fabrik utan på fältet: den växande kalebassen fästs med pinnar och tvingas att böja sig; när den mognat skördas den, tas ur, rengörs och torkas.