Ulmer Maserholzpfeifen (Ulms Rotträpipor)

Ulmer Maserholzpfeifen är det gemensamma namnet på pipor, för det mesta kompletterade med ett bearbetat silverlock, som skars ur trärötter och stamburr i södra Tyskland i och kring Ulm. Denna tillverkning, som spreds långt innan briar (rotträ) nådde europeiska bänkar, togs aldrig upp under något skrå och förblev ända till slutet en landsbygdsbisyssla; ändå gav den upphov till en piptyp som bär regionens namn.

"Ulm" här avser inte enbart dagens stad utan även den vidsträckta landsbygd som stod under stadens överhöghet: Geislingen, Söflingen, Pfuhl, Waldstetten och Rechberg är de kända länkarna i detta nätverk.

Ett Hantverk Utan Skrå

Enligt källorna är det äldsta kända dokumentet om saken från 1695. Två hantverkare, som meddelar att de i flera år tillverkat träpipor och belagt huvudena med silver- och tombakplåt, ber stadsrådet om ett reglemente och skråstatus; ansökan avslås samma sommar med motiveringen att de varken lärt sig yrket på rätt sätt eller vidareutbildat sig genom att resa omkring. Tjugo år senare, när piptillverkarna i Geislingen uppger sig vara femtio till antalet och begär ett eget skrå, blir resultatet detsamma; det andra avslaget 1716 för in piptillverkningen permanent i kategorin "fritt hantverk". Detta hade två sidor: det fanns ingen mästarrätt, inget lärlingskrav och ingen begränsning av antalet anställda, men piptillverkarna hamnade ständigt i konflikt med de skråanslutna handlarnas försäljningsprivilegier; 1824 stängdes till och med handeln med piputkast för dem.

Att det var en bisyssla höll inte verkstäderna små. Enligt källorna sysselsatte två pipmakarbröder 1790, förutom sin egen bänk i Ulm, dussintals personer i sina hem i orter som Langenau, Rechberg och Söflingen. Ändå översteg antalet personer som betraktade yrket som sin huvudsakliga försörjning aldrig fyrtiofem mellan slutet av 1700-talet och 1812. I Waldstetten uppges omkring sextio mästare ha sysslat med detta arbete omkring 1790–1800, enligt lokala register.