Ordet Pipas Ursprung

Ordet pipa är mycket äldre än det redskap det betecknar och har i sitt ursprung inte den minsta koppling till tobak. Hela familjen pipe, pipa, Pfeife i de västerländska språken går tillbaka på det latinska verbet pipare, som efterliknade en fågelunges kvitter.

Den folklatinska formen pipa, som bildades av verbet, var namnet på det enkla, rörformade blåsinstrument som gav ifrån sig detta tunna ljud. Det namn som i dag betecknar tobaksredskapet var alltså först namnet på en visselpipa och därefter på rör av alla slag. Med tanke på pipans världshistoria är denna fördröjning inte förvånande: föremålet fanns århundraden innan det fick sitt namn.

Från Instrument till Rör, från Rör till Tobaksredskap

Ordet kom in i fornengelskan i formen pīpe och betecknade där likaså instrumentet. Samma stam lever kvar i tyskans Pfeife, nederländskans pijp, danskans pibe, svenskans pipa samt italienskans och spanskans pipa. På engelska vidgades betydelsen steg för steg: i slutet av 1300-talet användes ordet om kanaler i kroppen, i mitten av 1400-talet om orgelpipor. Därefter kom en motsatt förträngning, och den allmänna betydelsen "rör" övergick till att bli det specifika namnet på ett enda redskap. Etymologiska källor daterar tobaksbetydelsen till 1590-talet; enligt Alfred Dunhill anger den stora engelska ordboken 1594 som första belägg. Något dokument som visar vem som fäste ordet vid detta redskap, och exakt vilket år, har dock inte bevarats till våra dagar.