Historia och kultur
Meerschaumens Namn: Meerschaum, Écume De Mer, Sepiolit
Samma minerals vetenskapliga, tyska, franska och turkiska namn uppstod ur skilda observationer; resultatet blev en namnförvirring som pågått sedan 1800-talet.
Meerschaumens namn är ett exempel på hur ett och samma mineral kan namnges på fyra olika sätt på fyra språk. Denna vattenhaltiga magnesiumsilikat med formeln Mg4Si6O15(OH)2·6H2O kallas i mineralogisk litteratur sepiolit, på tyska Meerschaum, på franska écume de mer och på turkiska lüle taşı (piphuvudsten). Ett av namnen beskriver stenens utseende, ett annat vad den påminner om, och ett tredje vad den används till; det enda direkta översättningsförhållandet finns mellan tyskan och franskan.
Liknelsen med Havsskum
Det tyska ordet Meerschaum betyder ordagrant "havsskum". Ordet togs in i engelskan 1784 rakt av, och betecknade först en mjuk, vit lera, och från 1789 även pipor tillverkade av denna lera. Franskans écume de mer är en direkt motsvarighet till tyskan. Liknelsens fysiska grund är tydlig: stenen är porös, mjuk och vit, och lätta bitar flyter i vatten. En etymologisk ordbok anger att definitionen inte är unik för tyskan, utan att dess spår kan följas via det latinska spuma maris och det grekiska halos akhne till det persiska kef-i deryâ; denna kedja delas dock inte av alla källor.
När liknelsen väl fäste uppstod också de som tog den bokstavligt. I 1800-talets populärpress cirkulerade förklaringar om att stenen var stelnat skum från stranden eller bestod av skal från havslevande varelser; samtidens experter rättade dessa uppfattningar gång på gång, men de fortsatte att leva vidare länge i publikationer. Den första kända uppgiften om att stenen användes för piptillverkning går dock tillbaka till omkring 1723: när ordet fick fäste i europeiska språk var materialet redan känt sedan länge.
Det Vetenskapliga Namnet: Sepiolit och Dess Föregångare
Resten av Artikeln Finns i Appen
Hela ISPE öppnas med ditt IPC-konto.
Relaterade Artiklar
Senast uppdaterad:
Källa: Pipedia, bearbetad under licensen CC BY-SA.